Hälsa

Armbågsledsdysplasi (ED)

Höftledsdysplasi (HD)

Spondylosis deformans och Degenerativ lumbosakral stenos (DLSS)

Osteokondros och Osteochondritis dissecans (OCD)

Iktyos (eng. Ichthyosis)

NCL – neuronal ceroidlipofuscinos (eng. Neuronal ceroid lipofuscinosis)

 

 

Armbågsledsdysplasi (förkortas ED, Elbow Dysplasia)

Armbågsledsdysplasi är ett samlingsnamn för de ärftliga utvecklingsrubbningar som kan uppstå i armbågsleden under hundens uppväxt. Förändringarna i leden kan sällan upptäckas före 3,5 månaders ålder. Åkommorna är ärftliga oberoende av varandra med en komplex (kvantitativ/polygen) arvsgång och utvecklandet av dysplasi påverkas även av miljöfaktorer under uppväxten. Det har visats i studier att dysplastiska föräldradjur ger större andel dysplastiska avkommor än dysplasifria föräldrar och även att allvarlighetsgraden på dysplasin förvärras hos avkomman när föräldrarna har ED.
Armbågsleden består av tre bendelar; överarmsbenet (humerus) som ledar mot de två underarmsbenen strålbenet (radius) och armbågsbenet (ulna). Tillväxtrubbningarna orsakar ojämnheter och dålig passform (inkongruens) i leden vilket medför onormal punktbelastning på viktbärande ledytor som i sin tur ger skador i ledbrosket och ledinflammation (artrit). Skadorna i ledbrosket och inflammationen i leden är smärtsam för hunden. Inflammationen i leden leder till nybildning av ben i ledkanten och i vävnaderna runt leden (benpålagringar). Ledinflammation och medföljande benpålagringar kallas degenerativ ledsjukdom, artros eller osteoartrit och symtom på detta är minskat rörelseomfång i leden, ökad mängd ledvätska, smärta vid belastning och rörelse samt stelhet efter vila.
En stor andel hundar med lindriga benpålagringar konstaterade efter ett års ålder är symtomfria. Om båda armbågarna är drabbade eller om ledskadan är relativt liten kan symtom i form av rörelsestörning och avlastande kroppshållningar vara svåra att upptäcka.

Den vanligaste tillväxtrubbningen i armbågsleden hos drabbade hundar är fragmenterad processus coronoideus (FCP) och den näst vanligaste osteochondros (OCD) på överarmens inre ledrulle, den tredje varianten ofullständig förbening av processus anconeus (UAP, ununited anconeal process) är ovanlig. Ledbroskdefekter kan även ses i andra delar av leden, men det är också ovanligt. Drabbade hundar kan ha en eller flera av dessa åkommor som ursprung till sin armbågsledsartros.
Armbågsledsdysplasi är vanligare hos storväxta raser än hos de mindre och Orthopedic Foundation for Animals (OFA) statistik över Amerikansk Bulldogg visar att ca 19% av de röntgenundersökta individerna har dysplastiska armbågsleder, med den inbördes fördelningen av ca 13% lindriga, ca 5% måttliga och ca 1,5% kraftiga förändringar i ledens utseende på röntgen.

 

Armbågsledsröntgen

Avläsning av röntgenbilder på armbågsleden går till största del ut på att bedöma om det finns benpålagringar i leden och gradera omfattningen av dessa. I de fall man helt säkert kan ställa diagnosen FCP, UAP eller OC graderas dessa som kraftiga förändringar oavsett om hunden har hunnit få benpålagringar eller inte.
Bilden på armbågen tas från sidan med armbågsleden kraftigt böjd och bilderna skickas sedan till Svenska Kennelklubben (SKK) eller OFA för avläsning. Leder som inte har några tecken på artros (degenerativ ledsjukdom) är normala och får bedömningen grad 0. Dysplastiska armbågsleder har graderingarna I för lindriga benpålagringar upp till 2 mm, II för måttliga benpålagringar 2-5 mm och III för kraftiga benpålagringar över 5 mm.

 

ED-status och avelsurval

Hundar får inte användas i avel (http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/avel.4.207049b811dd8a513dc8000462.html) om de mår dåligt av det, de har en sjukdom eller ett funktionshinder som kan ärvas eller parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman. Detta innebär att hundar med armbågsledsysplasi (ED) inte ska användas i avel. Förekomsten av ED i amerikansk bulldogg-populationen är därtill så pass låg att det saknar grund att använda av dysplastiska hundar i avel för att bibehålla genetisk variation i rasen.

 

Vill du veta mer om armbågsledsdysplasi och armbågsledsröntgen?

Länkar på svenska:
http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/Broschyrer/Rontgen-av-leder-hos-hund_A55.pdf
www.evidensia.se/1.0.2.0/1646/download_17252.php
http://www.anicura.se/fakta-och-rad/hund/armbagsledsdysplasi-hos-hund/
http://www.skk.se/uppfodning/halsa/halsoprogram/armbagsledsdysplasi/

Länkar på engelska
http://www.offa.org/ed_types.html
(I marginalen på länksidan till vänster finns ytterligare 5 flikar med information om ED.)

Om användning av hälsodatabaser vid avel:
http://www.offa.org/pdf/monograph2006web.pdf  

 

 

Höftledsdysplasi (förkortas HD)

Höftledsdyplasi innebär att hundens höftled är felaktigt utvecklad på så sätt att lårbenets ledhuvud och höftbenets ledskål har dålig passform till varandra. Den dåliga passformen i leden medför onormal belastning och slitage på ledbrosket som blir skadat. Det trasiga ledbrosket retar till en inflammation i leden som i sin tur skadar ledbrosk och ledkapsel ytterligare. Skadorna i ledbrosket och inflammationen i leden är smärtsam för hunden. Inflammationen i leden leder till nybildning av ben i ledkanten och i vävnaderna runt leden (benpålagringar). Ledinflammation (artrit) och medföljande benpålagringar kallas degenerativ ledsjukdom, artros eller osteoartrit och symtom på detta är minskat rörelseomfång i leden, ökad mängd ledvätska, smärta vid belastning och rörelse samt stelhet efter vila.
Höftledsdysplasi förekommer främst bland stora och medelstora hundraser. Orthopedic Foundation for Animals (OFA) statistik över Amerikansk Bulldogg visar att 33% av de röntgenundersökta individerna har dysplastiska höftleder. Den felaktiga utvecklingen av höftleden sker under tiden hunden växer upp och det är inte förens bäckenbenen är färdigvuxna som man kan göra en tillförlitlig utvärdering av ledens utformning med hjälp av röntgenundersökning. Åkomman är ärftlig med en komplex (kvantitativ/polygen) arvsgång och påverkas även av miljöfaktorer under uppväxten. Det har visats i studier att dysplastiska föräldradjur ger större andel dysplastiska avkommor än dysplasifria föräldrar, även om det inte är så enkelt föräldradjur med friska höftleder alltid får dysplasifria avkommor. Risken för att en hund med normala höftleder producerar en dysplastisk avkomma ökar om dess föräldrar och/eller kullsyskon har höftledsdysplasi.



Höftledsröntgen

För att ta reda på om hunden har en normalt utvecklad höftled eller inte görs en röntgenundersökning. Det finns två metoder för utvärdering, den ena bedömer höftledens utformning med stegvis gradering från dysplasifri till gravt dysplastisk led och med den andra metoden, sk PennHIP, beräknas ett indexvärde som visar grad av ledslapphet och risken för att leden skall utveckla osteoartrit (dvs symtom på höftledsdysplasi) tidigt i livet. Vid den först nämnda utvärderingsmetoden skickas bilderna för avläsning/bedömning till Svenska Kennelklubben (SKK) eller Orthopedic Foundation for Animals (OFA) och för den andra metoden skickas bilderna till University of Pennsylvania. Det som skiljer mellan SKKs (FCIs) och OFAs avläsningsmetoder är att SKK bedömer alla raser efter ”samma mall”, medan OFA även bedömer höftledens utseende i förhållande till andra individer i samma ras.
Vid SKKs (FCIs) avläsning är graderna A och B dysplasifria, grad C mild HD, grad D måttlig HD och grad E höggradig HD. Om benpålagringar finns graderas de efter utbredning till lindrig, måttlig eller kraftig.
Vid OFAs avläsning är graderingarna Excellent, Good och Fair dysplasifria och graderingarna Mild, Moderate och Severe olika grader av dysplastiskhöftled. Graden Borderline anges då bedömningen står och väger på gränsen mellan normal och dysplastisk höftled, och rekommendationen är då förnyad undersökning efter vanligtvis 6 månader för slutgiltigt resultat.
Med PennHIP-metoden räknas ett siffervärde (Distraction Index, DI) fram. DI är ett mått på hur slapp höftleden är och även ett mått på risken att utveckla osteoartros i höftlederna. Med avläsningssvaret kommer även en gradering på hur den röntgade individens DI-värde förhåller sig till de andra röntgade hundarnas av samma ras (populationens) DI-värden. Ett DI-värde runt 0.30 och under innebär en mycket liten risk för artrosutveckling och ett DI-värde runt 0.70 och över innebär en stor risk för artrosutveckling. Rasens medianvärde (rasens vanligast förekommande DI-värde) ligger idag på DI = 0.51



HD-status och avelsurval

Hundar får inte användas i avel (http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/avel.4.207049b811dd8a513dc8000462.html) om de mår dåligt av det, de har en sjukdom eller ett funktionshinder som kan ärvas eller parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman. Detta innebär att;
Hundar med höftledsdysplasi (HD) skall inte användas i avel. Hundar som själva är fria från HD, men vars närmaste familj har många individer med HD, skall användas med försiktighet och endast i kombination med en HD-fri individ (helst från en familj där höftledsdysplasi är ovanlig).
När PennHIP används vid avelsurval bör endast individer med DI-värde lägre än rasens medianvärde väljas. Hundar med ett DI-värde som ger stor risk för artrosutveckling tidigt i livet skall inte användas i avel. De hundar som fått konstaterad DJD (degenerativ ledsjukdom dvs artros) i röntgenutlåtandet har höftledsdysplasi och skall inte användas i avel.  
Innan avel skall båda föräldrarnas höftledsstatus vara utvärderade med minst en av utvärderingsmetoderna och då samma avläsningsmetod, eftersom SKK (FCIs)/OFA-metoden och PennHIP-metoden inte är jämförbara med varandra eftersom de utvärderar olika aspekter av höftleden utformning.



Vill du veta mer om höftledsdysplasi och höftledsröntgen?

Länkar på svenska:
http://www.skk.se/uppfodning/halsa/halsoprogram/kontroll-av-leder/
http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/Broschyrer/Rontgen-av-leder-hos-hund_A55.pd

PennHIP:
http://www.blastjarnan.se/avdelningar/bilddiagnostik/digitalrontgen/pennhip/
http://www.anicura.se/djurdoktorn-i-linkoping/vara-tjanster/bilddiagnostik/pennhip/

Länkar på engelska:
OFA:
http://www.offa.org/hd_info.html (I vänster marginal på länksidan har ytterligare 7st flikar med info under rubriken Hip Dysplasia)

PennHIP:
http://info.antechimagingservices.com/pennhip/navigation/hipDysplasia/introduction.html
(Längst upp på sidan finns en horisontell rad med flikar innehållande bla info om höftledsdysplasi och PennHIP-metoden)


Forskning om höftledsdysplasi

Miljöfaktorer och HD:
http://www.nvh.no/no/Aktuelt/Nyheter/Ulike-miljofaktorer-kan-pavirke-forekomsten-av-hofteleddsdysplasi-hos-hund/
http://hunddna.slu.se/artikelserie/hd.pdf

Samband mellan OFA-gradering och PennHIP distraction index:
http://avmajournals.avma.org/doi/abs/10.2460/javma.237.5.532

Löpcykelns och dräktighets inverkan på höftledsstatus:
http://info.antechimagingservices.com/pennhip/navigation/owner-breeder-information/estrus-pregnancy.html

Användning av hälsodatabaser vid avel:
http://www.offa.org/pdf/monograph2006web.pdf

 

 

Spondylosis deformans och Degenerativ lumbosakral stenos (DLSS)

Hundens ryggrad är uppbyggd av 7st halskotor (C1-C7), 13st bröstkotor (T1-T13), 7st ländkotor (L1-L7), 3st korskotor (S1-S3) som är sammanvuxna (dvs. saknar mellankotskiva/intervertebraldisk) till ett ben (korsbenet) och ett varierande antal svansben (Cd1-Cd23). Mellan kotkropparna finns intervertebraldiskar, som tillsammans med de längsgående ligamenten håller ihop ryggraden till en enhet, samt ger ryggraden stötdämpning, rörlighet och stabilitet. Ovanför kotkropparna löper ryggmärgskanalen. Ryggmärgen löper i ryggmärgskanalen från skallbasen till början på sista ländkotan, där den övergår till och fortsätter bakåt som en samling spinalnerver (cauda equina, hästsvansen). 

Termen spondylos används i bred bemärkelse som benämning på osteofyter (benpålagringar, benbryggor) som utgår ifrån kotkroppens ändkanter och helt eller delvis förbinder två kotkroppar med varandra. Den kliniska betydelsen av (dvs. om eller hur hunden påverkas av dem) spondylosförekomst varierar.

Spondylosis deformans är en degenerativ successivt fortskridande ryggåkomma där det bildas osteofyter utgående från kotkroppens kanter, som sporrar eller hela bryggor mellan två kotkroppar. Åkomman är vanligt förekommande och osteofytbildning återfinns hos 50 % av hundpopulationen vid 6 års och hos 75 % vid 9 års ålder. Osteofyter hittas, sett till hundpopulationen som helhet, oftast i områdena T9-T10 och L7-S1. Spondylosis deformans delas in i två typer, A och B. Typ A är åldersrelaterad och återfinns hos alla hundraser, men oftare hos de storvuxna raserna än de mindre. Typ B är en variant som återfinns Boxer. ”Boxerspondylosen” är vanligt förekommande i rasen, uppkommer tidigt i livet och osteofytbildningen är ofta omfattande. Hos Boxern har både osteofyternas utbredning och omfattning konstaterats ha hög arvbarhet.
Den underliggande orsaken till att Spondylosis deformans uppkommer är oklar, men det har visats att onormala fibrer i anulus fibrosus (mellankotskivans kapsel) sätter igång förändringen. När fibrerna som förbinder intervertebraldisken (mellankotskivan) med kotkroppen, Sharpey´s fibrer, bryts ned försämras kontakten mellan disk och kota. Den försämrade förankringen medför att diskmaterialet i diskens kärna (nucleus pulposus) pressar på det nedre längsgående ligamentet (Lig. longitudinalis ventralis) och ökar spänningen i dess infäste till kotan. Denna spänning retar till osteofytbildning. Förändringen i anulus fibrosus och bildandet av bensporrar är inte inflammatoriskt betingad och involverar inte ryggradens ledstrukturer (facettlederna). Intervertebraldisken är vanligtvis intakt med normalt intervertebralutrymme och osteofyterna är vanligtvis belägna på kotkroppens undersida och/eller sidor. Spondylosis deformans orsakar oftast inga kliniska symtom hos hunden. Det är endast vid de tillfällen som osteofyterna får kontakt med ryggmärgen (mycket ovanligt) eller ryggmärgens nervrötter (mycket ovanligt) som symtom uppkommer eller om bensporrar/bryggor bryts pga trauma. Om osteofytbildningen är omfattande och involverar flera kotkroppar kan minskat rörlighetsomfång i ryggen ses som symtom.

Degenerativ lumbosakral stenos (DLSS) innebär en förträngning av kotkanalen i övergången mellan ländrygg och korsrygg (L7S1-området) och är en vanlig orsak till ryggproblem (dvs. kliniska symtom) hos hund. Symtomen består av smärta från ryggen (dvs. ovilja/oförmåga att utföra rörelser som involverar ländryggen) i varierande grad och neurologiska symtom till följd av nerv och/eller blodkärlskompression (sk. cauda equina syndrom, CES). Orsaken till att DLSS uppstår är fortfarande ofullständigt klarlagd, men frekvent förekommande förändringar som ses vid bilddiagnostisk undersökning är intervertebraldiskdegeneration, osteofytbildning och mjukdelsförstoring. Det finns medfödda anomalier och utvecklingsrubbningar som har starka samband med utvecklandet av DLSS som t ex. lumbosakral övergångskota, osteokondros och primär stenos (medfött smal kotkanal). DLSS är en åkomma som tillsammans med cervikal spondylomyopati (CSM, ”Wobbler”) och diskbråck (Hansen typ 1 och 2) klassificeras som degenerativ intervertebraldisksjukdom. Intervertebraldiskdegeneration är även följd av diskens normala åldrande och intervertebraldiskdegeneration hittas ofta hos hundar helt utan symtom på rygglidande. Det finns fortfarande relativt lite kunskap om de degenerativa processer som leder till de tidigare nämnda sjukdomstillstånden uppstår och vad som skiljer sig från diskens normala åldrande.

 

Ryggåkommor och röntgenundersökningar

Sambandet mellan radiologiska fynd och symtom på sjukdom är dåligt! Både på så sätt att hundar kan ha symtom på rygglidande utan att det går att se några fynd på slätröntgenbilder och att hundar kan ha synliga förändringar som inte ger upphov till några symtom alls. En grundlig klinisk undersökning är avgörande för att ev. fynd från en röntgenundersökning skall kunna tolkas korrekt.
Slätröntgen har förmågan att visa skelettförändringar, men begränsad möjlighet till mjukdelsåtergivning. CT (datortomografi) och framför allt MRI (magnetresonanstomografi) ger information inte enbart om skelettet utan även omkringliggande mjukdelar så som brosk, ligament och nervvävnad.
Röntgentekniskt är det viktigt att hunden ligger helt still (i djup sedering eller narkos) för att undvika rörelseoskärpa, att bilder tas i två projektioner (i två plan, rygg-mage och sida-sida), samt med korrekt positionering av ryggraden (rak i alla plan) och korrekt fokus (antalet kotor som ryms i fokus på en och samma bild är begränsat) för att ryggkotorna och intervertebraldisksutrymmena skall kunna utvärderas korrekt och tillförlitligt. Kraftiga förändringar ses även på översiktsbilder och på bilder ”ur fokus”, men det finns på sådana bilder risk för övertolkning av ”fynd” pga. överlappningseffekter, perspektivförskjutningar och artefakter, liksom att det finns risk för att små förändringar inte syns alls.

 

Ryggsjukdom och avelsurval

Hundar får inte användas i avel (http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/avel.4.207049b811dd8a513dc8000462.html) om de mår dåligt av det, de har en sjukdom eller ett funktionshinder som kan ärvas eller parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman.
Hundar med kliniska symtom på ryggsjukdom skall inte användas i avel, dels för att hunden är sjuk och dels för att parningen och framför allt dräktigheten kan göra att hunden mår dåligt/sämre i sin ryggsjukdom.
För spondylosis deformans är ärftlighet och arvbarhet endast känd hos rasen Boxer. Men med beaktande av försiktighetsprincip bör individer som redan tidigt i livet (t ex vid HD-röntgen) upptäckts ha utvecklat många och/eller stora osteofyter uteslutas från avel.
Ärftlighet och arvbarhet för DLSS är inte fastställd, men arbetande schäfrar är överrepresenterade bland drabbade hundar vilket antyder att både ärftliga faktorer och miljöfaktorer ligger bakom uppkomsten i den rasen. Med beaktande av försiktighetsprincip bör individer som tidigt i livet uppvisar indirekta tecken på degenerativ intervertebraldisksjukdom (t ex facettledsartros, osteofytbildning, scleros i kotändplattor, förkortat intervertebraldiskutrymme och/eller förkalkad intervertebraldisk) vid röntgenundersökning av ryggen uteslutas från avel alternativt utredas grundligt med avseende på DLSS och tidig utbredd intervertebraldiskdegeneration innan avel. Hundar med bekräftat ärftlig anomali eller utvecklingsrubbning i ryggkota/ryggkotor som predisponerar för DLSS skall inte användas i avel.

 

Vill du ha fördjupad information?

Länkar på svenska:
Spondylos, s 14-16:
http://www.doggyrapport.se/doggyrapport/08/rapport0208.pdf

DLSS – ett urval av diagnostiska kriterier för hundar tänkta att ingå i genetiska studier:
http://stud.epsilon.slu.se/3883/1/Bjorklund_J_%20120110.pdf

Norska Boxerklubbens RAS, s12 och s 14-15 om spondylos hos boxern:
http://www.norskboxerklubb.no/filemanager/download_file/file/703084.pdf/2014-03-26%20RAS%20-%20red.%20str.pdf

Länkar på engelska:
Intervertebraldiskdegeneration:
https://www.bmm-program.nl/library/DOCUMENTS/Thesis/Bergknut-Thesis.pdf

Skillnader i intervertebraldiskdegeneration mellan kondrodystrofa raser och icke kondrodystrofa raser:
http://stud.epsilon.slu.se/7380/7/hansen_t_140930.pdf

Spondylos s15, lumbosakral stenos inkl. degenerativ s13:
http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.528.6941&rep=rep1&type=pdf

Spondylosis deformans in the boxer; estimates of heritability:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/7603058

Prevalence of spondylosis deformans and estimates of genetic parameters for the degree of osteophytes development in Italian Boxer dogs:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/14753351

 

 

Osteokondros och Osteochondritis dissecans (förk. OCD)

Osteokondros är en utvecklingsrubbning i skelettbildningen med ärftlig bakgrund som återfinns hos många olika djurslag. Ärftligheten är sannolikt kopplat till egenskapen ”snabbvuxenhet” även hos hund, men arvsgången är oklar. Åkomman drabbar företrädesvis snabbväxande individer av medelstora och storvuxna hundraser och är vanligare hos hanhundar än tikar. OCD kan förekomma i en eller flera leder och hittas huvudsakligen i bogled, armbågsled (se vidare armbågsledsdysplasi/ED), knäled och hasled. Symtom visar sig vanligtvis vid 4-6 månaders ålder, då valpen har som snabbast tillväxt och de flesta drabbade hundar som uppvisar kliniska symtom gör det innan 1 års ålder. Hältor och rörelsestörningar hos växande hundar som varar längre än en vecka eller som är svårlokaliserade skall undersökas av ortoped!
Skelettets tillväxt sker genom att det först bildas brosk som därefter kontinuerligt förbenas. Vid osteokondros sker en störning i broskets framväxt som påverkar förbeningen av brosket negativt och resultatet av tillväxtstörningen blir ett onormalt tjockt brosklager i tillväxtzonen. Beroende på var tillväxtstörningen är belägen i benet och hur kraftig störningen är får hunden allt från inga till kraftiga skelettförändringar och symtom.
Vid osteochondritis dissecans (OCD) är tillväxtrubbningen belägen i tillväxtbrosket under ledytan och så kraftig att den orsakar skador på det ovanliggande ledbrosket. Det förtjockade brosklagret som är resultatet av den störda broskbildningen och förbeningsprocessen får inte adekvat näringsförsörjning, vilket resulterar i att de djupast liggande broskcellerna dör. Det blir sprickbildning i brosket ovanför det döda området ända in i leden vilket leder till att nedbrytningsprodukter från det skadade brosket retar till inflammation i leden och i den underliggande ben-och broskvävnaden (osteokondrit). Inflammationen leder till ytterligare sprickbildning och att brosket lossnar från underliggande ben (dissecans) i en flik. Denna broskflik kan om den lossnar så mycket att den byter position i leden skava på den motsatta ledytan vilket retar till ytterligare inflammation i leden. Skadorna i ledbrosket och inflammationen i leden är smärtsam för hunden. Inflammationen i leden leder till nybildning av ben i ledkanten och i vävnaderna runt leden (benpålagringar). Ledinflammation och medföljande benpålagringar kallas degenerativ ledsjukdom, artros eller osteoartrit och symtom på detta är minskat rörelseomfång i leden, ökad mängd ledvätska, smärta vid belastning och rörelse samt stelhet efter vila. Begynnande benpålagringar i drabbade leder kan ses med hjälp av röntgenundersökning så tidigt som vid 7-8 månaders ålder.
Om hunden inte har de genetiska förutsättningarna för att utveckla osteokondros kan åkomman inte framkallas genom felaktig utfodring, men om anlagen finns kommer överutfodring med energi och kalcium att försämra oddsen för normal skelettutveckling. Likaså kan motion, eller snarare brist på normal fysisk aktivitet, påverka utvecklandet av osteokondros. Växande hundar behöver belasta sina leder och sitt skelett för att det ska utvecklas normalt, men de ska inte begäras att genomföra renodlad styrke- och/eller konditionsträning eller omfattande fysisk prestation.

 

OCD och röntgenundersökning

Vanlig sk. slätröntgen är en okänslig metod för att påvisa OCD eftersom man endast ser skelettdelarna och inget av brosk och mjukdelar. Om hunden har symtom på OCD men inget onormalt syns på slätröntgenbilder så innebär det inte att hunden är fri från åkomman. Det man däremot kan se med hjälp av sk. slätröntgen är de benpålagringar som orsakas av kronisk ledinflammation.
För att ställa diagnos är artroskopi den bästa diagnostiska metoden. Vid artroskopi som är en ”titthålsoperation” går ortopeden in i leden med en kamera och tittar hur det ser ut och kan samtidigt behandla åkomman genom att städa bort ev. lösa broskbitar vilket minskar inflammationen i leden.

 

OCD och avelsurval

Hundar får inte användas i avel: (http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/avel.4.207049b811dd8a513dc8000462.html) om de mår dåligt av det, de har en sjukdom eller ett funktionshinder som kan ärvas eller parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman. Detta innebär att hundar som har konstaterad osteokondros eller har OCD i en eller flera leder inte är lämpliga för avel. Likaså om en parningskombination gett valpar med osteokondros eller OCD så får den kombinationen inte göras om igen.

 

Vill du veta mer om osteokondros/OCD?

Länkar på svenska:
Osteokondros hos hund -diagnos, prognos och behandling:
www.evidensia.se/1.0.2.0/1646/download_17252.php

Utfodringens betydelse för osteokondros hos hund:
http://stud.epsilon.slu.se/7295/1/Svernhage_M_140915.pdf

Länkar på engelska:
Osteokondros hos hund, facklitteratur:
http://cal.vet.upenn.edu/projects/saortho/chapter_84/84mast.htm

 

 

Iktyos (eng. Ichthyosis)

Iktyos är en medfödd ärftlig hudåkomma där symtomen uppkommer pga en mutation associerad med NIPAL4-genen som kodar för proteinet ichtyhin. Ichthyin är involverad i överhudens lipidmetabolism och i förlängningen hudens barriärskydd mot omgivande miljöfaktorer och vätskeförlust. Hos drabbade hundar saknas ichthyin i överhuden och konsekvensen blir en felaktig uppbyggnad av överhudens keratinlager. Symtomen på sjukdom kan upptäckas på valpar redan vid 2 veckors ålder och alltid redan före avvänjning från tiken. Pälsen på drabbade valpar är ruffsig och i oordning, den ser smutsig ut. Den naturligt hårlösa huden på mage och insidan av benen är rodnad, ljusbrunaktigt fjällig samt ger ett rynkigt intryck. Hos den vuxna hunden ses kraftig mjällbildning och huden på buken, i armhålor och ljumskar har en rödbrun missfärgning. Eftersom hudbarriären inte fungerar som den är tänkt får den drabbade hundar en överväxt/infektion av jästsvamp (Malassezia) och bakterier, som ger kraftig klåda. Överväxten av jästsvamp och bakterier leder till att hunden även får problem med öroninflammation och inflammation i hudveck och tassar. Enstaka hundar har även hyperkeratos i tassarnas trampdynor.
Det finns ingen botande behanding, endast symtomlindrande och den är mycket krävande att upprätthålla; tvätt med specialschampo flera gånger i veckan, ibland dagligen och andra hudvårdande behandlingar. Vanligtvis avlivas drabbade valpar, eftersom oddsen för ett liv med fullgod livskvalitet är mycket dåliga.
Sjukdomen har en autosomal recessiv arvsgång, vilket innebär att hunden måste ärva den defekta genen av båda sina föräldrar för att utveckla symtom på sjukdomen.

 

Iktyos och avelsurval

Hundar får inte användas i avel: (http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/avel.4.207049b811dd8a513dc8000462.html) om:
-de har eller med stor sannolikhet har recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom
-de har eller med stor sannolikhet har enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag.
Detta innebär att hundar som själva har sjukdomen (dvs dubbelt sjukdomsanlag) inte får användas i avel och att hundar som bär på ett sjukdomsanlag inte får paras med en annan bärare.
För att ta reda på om hunden är fri alternativt anlagsbärare (eller drabbad om det skulle vara oklart) av Iktyos görs ett sk DNA-test. Testet utförs i nuläget endast hos PennGen:
http://research.vet.upenn.edu/Default.aspx?alias=research.vet.upenn.edu/penngen

 

Vill du veta mer om Iktyos?

Länkar på engelska:
Vetenskapliga artiklar:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3529142/pdf/nihms421805.pdf
http://vet.sagepub.com/content/early/2014/10/16/0300985814551425

Förklaring av recessiv nedärvning:
http://www.artwork.net/cok13/recessiv.htm

 

 

NCL – neuronal ceroidlipofuscinos (eng. Neuronal ceroid lipofuscinosis)

NCL är en ärftlig degenerativ sjukdom i nervsystemet. Sjukdomen orsakas av en punktmutation i CTSD-genen, vilket innebär att det proteinnedbrytande enzymet cathepsin D blir felaktigt och dysfunktionellt. Det material som skulle ha brutits ned och försvunnit från nervcellen stannar istället kvar och lagras in, vilket skadar nervcellens funktionsförmåga. Symtomen uppkommer smygande och sjukdomsförloppet innebär en successiv försämring. Det finns ingen botande eller symtomlindrande behandling. Det finns ytterligare raser som har varianter av NCL, den variant som drabbar Amerikansk Bulldogg benämns NCL-10.  
Symtomen på sjukdom brukar vanligtvis debutera vid 1 till 3 års ålder och den drabbade hunden avlivas vanligtvis runt 1-3 år efter symtomdebut eftersom hunden då har förlorat förmågan att stå och gå för egen maskin. Sjukdomen orsakar dålig koordination och kraftiga rörelsestörningar, till en början i bakdelen men senare i sjukdomsförloppet även i frambenen. Hunden får svårigheter att hålla balansen, stå och resa sig.
Sjukdomen har en autosomal recessiv arvsgång, vilket innebär att hunden måste ärva den defekta genen av båda sina föräldrar för att utveckla symtom på sjukdomen.


NCL och avelsurval

Hundar får inte användas i avel (http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/avel.4.207049b811dd8a513dc8000462.html) om:
-de har eller med stor sannolikhet har recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom
-de har eller med stor sannolikhet har enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag.
Detta innebär att hundar som själva har sjukdomen (dvs dubbelt sjukdomsanlag) inte får användas i avel och att hundar som bär på ett sjukdomsanlag inte får paras med en annan bärare.
För att ta reda på om hunden är fri, bärare eller drabbad av NCL görs ett sk DNA-test. Det finns flera laboratorier som utför NCL-test på Amerikansk Bulldogg.

Vetgen: http://www.vetgen.com/ordertests.aspx?id=American%20Bulldog
OFA: http://www.offa.org/dnatesting/ncl.html
VetNostic: http://www.vetnostic.com/neuronal-ceroid-lipofuscinosis-american-bulldog.html
Laboklin: http://www.laboklin.co.uk/laboklin/showGeneticTest.jsp?testID=8075
PawPrintGenetics: https://www.pawprintgenetics.com/products/tests/details/64/

Eftersom mutationen i CTSD-genen kan uppstå spontant är rekommendationen att hundar som skall gå i avel testas för sjukdomen även när föräldrarna är fria från sjukdomsanlag.

 

Vill du läsa mer om NCL?

Grundläggande om NCL:
http://www.caninegeneticdiseases.net/CL_site/basicCL.htm
https://www.pawprintgenetics.com/blog/2013/08/29/how-prevalent-neuronal-ceroid-lipofuscinosis-dog/

NCL hos Amerikansk Bulldogg:
http://www.caninegeneticdiseases.net/CL_site/sympAMBD.htm

Film:
https://www.youtube.com/watch?v=mS1iHh1XbKE

Förklaring av recessiv nedärvning:
http://www.artwork.net/cok13/recessiv.htm

Vetenskapliga artiklar:
A variant form of neuronal ceroid lipofuscinosis in American bulldogs:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15715047

A mutation in the cathepsin D gene (CTSD) in American Bulldogs with neuronal ceroid lipofuscinosis:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16386934

 

Egenskaper och mentalitet  ... (kommer snart)